Om råvarujuniorer..

Om råvarujuniorer.. Bevaka tråd

Startad av Glenn Viklund

Välkommen till forumet!
Du måste vara inloggad för att kunna skriva inlägg.

Glenn Viklunds bild

"En sektor som alla andra", ett omdöme jag såg för några år sedan. "Missförstådd" ett annat. "Krånglig med massor av intern korruption", ytterligare ett.

I Sverige har vi en rätt sparsmakad tradition av råvarubolag, de är sällan något som ligger i vare sig investerares eller analytikers närområde. Så var gång det dyker upp ett bolag likt exempelvis Northland på de skandinaviska börserna så blir därför diskussionerna därefter. Ganska usla, i bägge fallen, således.

Råvaror år svårt, väldigt svårt.

Parametrarna man skall analysera är många; balansräkningar, prospekteringar, råvarupriser, metallurgi, recovery rates, makrocykler för att nämna några. Bolagen i sektorn, lite beroende av storlek och var de befinner sig tillväxtfaserna, är svåra att sätta ett pris på. Varje fas har sina egna för- och nackdelar med olika värderingssätt och dessutom är spekulanterna mer närvarande än i de flesta andra branscher.

Vad göra?

Jag har sysslat med den mest spektakulära sektorn, de små prospekterande bolagen i en fem-sex år. En god vän till mig har kallat Torontobörsen, TSX, för "börsernas formel ett". Om något, ett understatement.

Volatitliteten är skyhög, riskerna skyhöga och svårigheterna att navigera bland de här bolagen, likaså. Om det låter negativt, absolut - för det är vad man får lära sig att leva med.

Det positiva är givetvis att potentialen i de här bolagen är fantastisk. Här går det att göra tio-taggare eller än mycket mer, på kort tid där man träffar rätt. Men en del i riskhateringen är också att man lär sig att plocka hem vinster när de kommer. De senaste sex-sju åren har det inte varit någon bra strategi att agera långsiktigt i de här bolagen. De måste följas noga och kontinuerligt. Mer krävande än de flesta föreställer sig, således.

Allt från de som prospekterar till hela cirkeln av faser upp till de som producerar, är sektorn ofta ett rent självplågeri. Komplexiteten bara ökar ju mindre bolagen blir, och de viktigaste faktorerna kring bolagen i råvarusektorn slutar aldrig att förvåna - ja, manipulera oss investerare kanske är ett bättre ordval.

Jag filar lite på några tankar kring detta; hur man skall agera, var fallgroparna finns, vad man ska värdera och så vidare.

Det handlar givetvis om helt personliga reflektioner som jag gjort under åren mot bakgrund av både lyckade och misslyckade satsningar i den här sektorn.

Jag återkommer alltså med lite mer utförliga tankar, men åsikter kring temat kan med fördel mejlas mig, eller lämna synpunkter, här. För den som har tankar kring detta.

Glenn Viklunds bild

Det finns ett antal kriterier man gör klokt i gå igenom vid analys av ett prospekterande bolag. Det är inte säkert att man kan hitta alla svar man letar efter, även med dagens suveräna möjligheter genom Internet är det inte alltid så lätt att hitta infon man söker. Men är man bara någorlunda tålmodig så brukar man trots det kunna nå fram till en tillräckligt klar bild om de flesta bolag så att det går att komma till ett beslut om de är värda att investera i eller inte.

Eftersom jag för egen del nästan uteslutande handlar råvarujuniorer på Torontobörsen, TSX och TSX-V (Ventures) så förtjänar sedar.com att nämnas. En guldgruva för info som dessutom är gratis. Här finns all info i form av rapporter och annat som bolagen enligt kanadensisk lag är skyldiga att delge marknaden. Det kan vara traggligt att läsa all denna info (på engelska), men att det är värt besväret håller nog de flesta med om. Det finns dessutom ganska många betalsajter med varierande info, de brukar dock ta ganska ordentligt betalt och för egen del klarar jag mig utan sådana sajter.

Exakt vilka kriterier man använder och hur man rangordnar dem är förstås rent subjektivt. Har man exempelvis tagit del av några olika nyhetsbrev, som det ju finns många av (och av väldigt skiftande kvalité..) så har man också sett att de lägger olika tyngd åt olika parametrar.

Listan nedan är den jag successivt kommit fram till genom åren, dessa punkter är de jag efter bästa förmåga försöker analysera.

1. Management
2. Finansiering; kassa och burn rate
3. Float, PP historik och värdering
4. Prospekten
5. Information och tillgänglighet
6. Länderrisker


Till detta kan man också lägga det mer generella makroläget och råvaruprisernas utveckling, något som de här bolagens aktier ofta kan vara mycket känsliga för. Vad exempelvis Federal Reserves ordförande uttalar på en presskonferens kan ibland leda till ganska våldsamma reaktioner i de här aktierna. Dessutom bör man också försöka hitta bra ingångstillfällen, timingen kan lätt röra sig om 10-20% upp eller ner i de här bolagen. Kan man lite TA så är det förstås utmärkt.

Egentligen är det ingen inbördesrangordning på min lista, de är alla viktiga. Med ett undantag: Management, denna sätter jag utan tvekan överst, före de andra. Så jag börjar också med den, idag.


Management

Vad som på allvar fick mig att förstå den avgörande betydelsen ett managent-team kan ha i de här små, prospekterande bolagen är denna lilla historia jag fick beskriven för mig på en mining-konferens för en fem-sex år sedan.

Prospekterande juniorer måste givetvis också ha licensierade områden att prospektera på. Och detta är inget större problem, det köps och säljs såna här områden i aldrig sinande ström mellan dessa bolag. I många fall finns också tidigare, historiska borresultat att tillgå. Men får helt enkelt innan köp tillgång till databaser med alla borrningar som gjorts.

Ett litet bolag, registrat i Kanada, sökte lämpliga prospekt för koppar, i Sydamerika. Efter ungefär fyra månaders analyserande, gjorde man slag i saken och köpte såna här licensområden. Den tidigare ägaren hade givetvis gjort motsvarande analyser och kommit fram till att det inte fanns några mineraliseringar värda att gå vidare med, och därför blev de glatt överraskade av att andra hade intresse av de här licenserna. Dvs till den dag, ett och halvt år senare när de nya ägarna hittat en kopparfyndighet i mångmiljardklassen på området i fråga. Man hade helt enkelt gjort en annan bedömning där man ansåg att tidigare analyser missat hur man skulle borra för att hitta en eventuell mineralisering.

Att geologiska bedömningar på det sättet kunde skilja sig så pass mycket var då en nyhet för mig. Som icke-geolog hade jag inte insett betydelsen av att det finns ett bevisat track-record inom ledningen, av tidigare upptäckter. Men exemplen är många på att den erfarenheten kan vara avgörande. De flesta geologer som ägnar sig åt prospekterande bolag spenderar hela sin karriär utan att hitta en enda fyndighet som leder till kommersialiserad brytning. Det säger en del om hur svårt det är och förklarar också varför bara ett par tre bolag per hundra lyckas.

Senare, när ett bolag har klassade reserver och brytning närmar sig, är det andra kvalitéer man helst vill se. Då handlar det ofta om finansieringen och att bygga upp en fungerande infrastruktur med anrikningsverk och en hel del annat. Beroende på vilken fas de befinner sig i, så ändras således också vilken kompetens man i första hand ska leta efter.

För egen del undviker jag helt bolag där det inte finns geologisk kompetens i ledningen. Såna finns det gott om i Kanada, och antalet växer i takt med att råvarupriserna stiger i makrocykeln. När det endast finns ett antal personer med finansiell bakgrund i ett prospekterande bolag så är det rödflagg för min del. Jag har själv bränt mig vid ett par tillfällen genom tilltro till alldeles för oerfaren ledning med bristande kompetens.

På bolagens hemsidor finns ofta sidor som beskriver vilka personerna i ledningen är, vilken bakgrund de har osv. När man så själv söker uppgifter så vill jag också se att det i all huvudsak är vad man själv får fram. Det finns inte sällan en tendens att skönmåla detta och det är inget gott tecken. De som har riktigt bra kvalifikationer behöver inte ägna sig åt att trixa med sånt här.

Erfaret folk med bevisat track record har, som i alla branscher, också en tendens att dra till sig fler av samma kaliber – finns en så finns det ofta flera. Som utestående betraktare vet man inte så mycket om de här informella nätverken, men att de finns är ingen hemlighet. Är man en yngre lovande förmåga ser man det som en stor är att få jobba med personligheter som Simon Ridgway, Ross Beaty, Ron Parrat eller Rob McEwen, för att ta några av de jag försöker hålla lite koll på. Ser jag en IPO (eller att ett shell company skapats) där någon av dessa (och det finns förstås många andra) är inblandad kan det betala sig väldigt bra att undersöka exakt vad de har i pipelinen – för något är det.

En del sajter har hela databaser där man håller koll på tusentals personer i gruvbranschen. Northern Miner är en sådan, tyvärr en betalsajt. Vet man vilka bolag olika individer varit verksamma inom så kan man ofta ganska snabbt hitta de detaljer man letar efter, vilka ev. upptäckter av fyndigheter, etc de gjort.

Prospekterande bolag är som bekant närvarande överallt runt jorden. Somliga länder är mer krångliga att verka i än andra (ska återkomma till det under ”landrisker”) så en stor fördel är ofta att man i ledningen har god erfarenhet från det land man verkar i.

Men som sagt, ovanstående skall väl ses som en slags ”önskelista”, det är till sist helheten som får avgöra och det är väldigt sällan man hittar de helt ideala kandidaterna – alltid är det något man helst skulle se annorlunda.

Och jag tar gärna emot synpunkter på detta. Att syssla med råvarujuniorer är en konstant läroprocess och har man missat saker och ting så ska man inte vara rädd för att ändra uppfattning.

Och som motvikt kan man ju också konstatera att Aurelian, som såldes till Kinross 2008 för 1.2 miljarder USD efter upptäckten av en enorm guldfyndighet är undantaget som bekräftar regeln. Det var relativt oerfarna killar som gjorde den upptäckten i Equador. Så några garantier har man ju aldrig för att den strategi man använder är den bästa.

Glenn Viklunds bild

Finansiering, kassa och burn rate.

Prospektering är dyrt, ruskigt dyrt. Att hålla ett antal diamantborriggar igång i någon avlägsen del av världen med allt vad det innebär kostar miljontals dollar varje månad. Borrkärnorna ska kontinuerligt katalogiseras, lagras, analyseras och därefter skickas vidare till de oberoende laboratorier som som enligt vetenskapliga metoder sedan analyserar vad de innehåller i form av mineraler. Riggarna fallerar ofta pga av tuff geologi att borra i, att ständigt hålla dem igång med vad som vanligast är inhyrd personal kräver god tillgång på kassasidan. Etc, etc.

Däremot finns ingen ”rimlig” nivå på burn rate. Kostnadsläget varierar förstås mellan länder, men hur mycket man bränner per månad följer främst av hur många borriggar man har igång. Fördelen med fler riggar är naturligtvis att det går snabbare att komma till skott med att logistiskt modellera ett visst område vartefter man erhåller resultat. Och att i slutänden hitta en eventuell fyndighet med halter osv. På sedar.com finns bolagens rapporter, med bilagor, etc. Och har man synpunkter eller frågor om kostnaderna frågar man enklast bolagen direkt.

Bland det första jag tar reda på är alltså därför också hur kassasituationen ser ut och hur mycket man spenderar varje månad. Att man är finansierade för åtminstone ett år framåt är ett rimligt minimikrav, men ju längre, desto bättre. De här uppgifterna finns ofta att tillgå på bolagens hemsidor. Har jag väl satsat pengar i ett bolag så försöker jag också följa det här rätt noga, strategin (och därmed kostnaderna) kan ändras successivt över tid.

Skälet till att det här är viktigt är givetvis att det handlar om en av faktorerna i den här sektorn som många investerare uppfattar som besvärligt, minst sagt, att handskas med; de ständiga nyemmissionerna som späder ut aktiekapitalet. Som investerare vill man ju att de ska vara så få som möjligt och ligga långt fram i tiden. Jag återkommer till detta under avsnittet om floaten och pp's.

Men gör ännu hellre en påstötning direkt till bolaget. Mejla dem eller ta på annat sätt kontakt med dem. Det här är en underskattad möjlighet bland mer oerfarna investerare i råvarubranschen. Dessa bolag med endast ett fåtal anställda är för det mesta överraskande trevliga och positiva till kontakter med aktieägare. Självfallet får man ingen insider info, men utöver den aspekten brukar de inte ha några hemligheter. Tvärtom, min erfarenhet är att de uppskattar de här kontakterna och för det mesta gör vad de kan för att i det här avseendet hålla aktieägarna på gott humör.

Då kan man också ta reda på hur mycket ledningen satsat av egna slantar i projektet. Alltså inte via tilldelning av aktier, optioner eller warranter i emmissioner, utan helt enkelt hur mycket man bidragit med själv till aktiekapitalet. Siffran varierar mycket, men visst är det imponerande de gånger man stöter på bolag där ledningen själva satsat ända upp emot en 30-40% i bolaget. Det är ett gott tecken och såna bolag lägger jag ner extra energi på när jag bedömer helheten.

Dundee Capital Markets i Kanada sammanfattar en del av detta utmärkt, i en alldeles färsk rapport de publicerat i samband med PDAC-mässan 2012:

”2008 also taught us that a solid balance sheet that includes sufficient cash reserves to weather a prolonged downturn may also be a key attribute for long term success. Conversely, the poorer performers tend to be companies where exploration results failed to live up to expectations, experienced project delays or cost over-runs, ran into political issues, had too many shares outstanding or weak management.”

thequizs bild
  • thequiz
  • Kön: Man
  • Ålder: 38
  • Yrke: studerande

Glenn Viklund skrev 4 mar, 13:03

Finansiering, kassa och burn rate.

Prospektering är dyrt, ruskigt dyrt. Att hålla ett antal diamantborriggar igång i någon avlägsen del av världen m...
Pil nerSe hela citeringen

Glenn Viklund skrev 4 mar, 13:03

Finansiering, kassa och burn rate.

Prospektering är dyrt, ruskigt dyrt. Att hålla ett antal diamantborriggar igång i någon avlägsen del av världen med allt vad det innebär kostar miljontals dollar varje månad. Borrkärnorna ska kontinuerligt katalogiseras, lagras, analyseras och därefter skickas vidare till de oberoende laboratorier som som enligt vetenskapliga metoder sedan analyserar vad de innehåller i form av mineraler. Riggarna fallerar ofta pga av tuff geologi att borra i, att ständigt hålla dem igång med vad som vanligast är inhyrd personal kräver god tillgång på kassasidan. Etc, etc.

Däremot finns ingen ”rimlig” nivå på burn rate. Kostnadsläget varierar förstås mellan länder, men hur mycket man bränner per månad följer främst av hur många borriggar man har igång. Fördelen med fler riggar är naturligtvis att det går snabbare att komma till skott med att logistiskt modellera ett visst område vartefter man erhåller resultat. Och att i slutänden hitta en eventuell fyndighet med halter osv. På sedar.com finns bolagens rapporter, med bilagor, etc. Och har man synpunkter eller frågor om kostnaderna frågar man enklast bolagen direkt.

Bland det första jag tar reda på är alltså därför också hur kassasituationen ser ut och hur mycket man spenderar varje månad. Att man är finansierade för åtminstone ett år framåt är ett rimligt minimikrav, men ju längre, desto bättre. De här uppgifterna finns ofta att tillgå på bolagens hemsidor. Har jag väl satsat pengar i ett bolag så försöker jag också följa det här rätt noga, strategin (och därmed kostnaderna) kan ändras successivt över tid.

Skälet till att det här är viktigt är givetvis att det handlar om en av faktorerna i den här sektorn som många investerare uppfattar som besvärligt, minst sagt, att handskas med; de ständiga nyemmissionerna som späder ut aktiekapitalet. Som investerare vill man ju att de ska vara så få som möjligt och ligga långt fram i tiden. Jag återkommer till detta under avsnittet om floaten och pp's.

Men gör ännu hellre en påstötning direkt till bolaget. Mejla dem eller ta på annat sätt kontakt med dem. Det här är en underskattad möjlighet bland mer oerfarna investerare i råvarubranschen. Dessa bolag med endast ett fåtal anställda är för det mesta överraskande trevliga och positiva till kontakter med aktieägare. Självfallet får man ingen insider info, men utöver den aspekten brukar de inte ha några hemligheter. Tvärtom, min erfarenhet är att de uppskattar de här kontakterna och för det mesta gör vad de kan för att i det här avseendet hålla aktieägarna på gott humör.

Då kan man också ta reda på hur mycket ledningen satsat av egna slantar i projektet. Alltså inte via tilldelning av aktier, optioner eller warranter i emmissioner, utan helt enkelt hur mycket man bidragit med själv till aktiekapitalet. Siffran varierar mycket, men visst är det imponerande de gånger man stöter på bolag där ledningen själva satsat ända upp emot en 30-40% i bolaget. Det är ett gott tecken och såna bolag lägger jag ner extra energi på när jag bedömer helheten.

Dundee Capital Markets i Kanada sammanfattar en del av detta utmärkt, i en alldeles färsk rapport de publicerat i samband med PDAC-mässan 2012:

”2008 also taught us that a solid balance sheet that includes sufficient cash reserves to weather a prolonged downturn may also be a key attribute for long term success. Conversely, the poorer performers tend to be companies where exploration results failed to live up to expectations, experienced project delays or cost over-runs, ran into political issues, had too many shares outstanding or weak management.”

Ett underbart inlägg....ser fram emot eventuella fortsättningar av den!!!

Johan Didrons bild

Glenn Viklund skrev 4 mar, 13:03

Finansiering, kassa och burn rate.

Prospektering är dyrt, ruskigt dyrt. Att hålla ett antal diamantborriggar igång i någon avlägsen del av världen m...
Pil nerSe hela citeringen

Glenn Viklund skrev 4 mar, 13:03

Finansiering, kassa och burn rate.

Prospektering är dyrt, ruskigt dyrt. Att hålla ett antal diamantborriggar igång i någon avlägsen del av världen med allt vad det innebär kostar miljontals dollar varje månad. Borrkärnorna ska kontinuerligt katalogiseras, lagras, analyseras och därefter skickas vidare till de oberoende laboratorier som som enligt vetenskapliga metoder sedan analyserar vad de innehåller i form av mineraler. Riggarna fallerar ofta pga av tuff geologi att borra i, att ständigt hålla dem igång med vad som vanligast är inhyrd personal kräver god tillgång på kassasidan. Etc, etc.

Däremot finns ingen ”rimlig” nivå på burn rate. Kostnadsläget varierar förstås mellan länder, men hur mycket man bränner per månad följer främst av hur många borriggar man har igång. Fördelen med fler riggar är naturligtvis att det går snabbare att komma till skott med att logistiskt modellera ett visst område vartefter man erhåller resultat. Och att i slutänden hitta en eventuell fyndighet med halter osv. På sedar.com finns bolagens rapporter, med bilagor, etc. Och har man synpunkter eller frågor om kostnaderna frågar man enklast bolagen direkt.

Bland det första jag tar reda på är alltså därför också hur kassasituationen ser ut och hur mycket man spenderar varje månad. Att man är finansierade för åtminstone ett år framåt är ett rimligt minimikrav, men ju längre, desto bättre. De här uppgifterna finns ofta att tillgå på bolagens hemsidor. Har jag väl satsat pengar i ett bolag så försöker jag också följa det här rätt noga, strategin (och därmed kostnaderna) kan ändras successivt över tid.

Skälet till att det här är viktigt är givetvis att det handlar om en av faktorerna i den här sektorn som många investerare uppfattar som besvärligt, minst sagt, att handskas med; de ständiga nyemmissionerna som späder ut aktiekapitalet. Som investerare vill man ju att de ska vara så få som möjligt och ligga långt fram i tiden. Jag återkommer till detta under avsnittet om floaten och pp's.

Men gör ännu hellre en påstötning direkt till bolaget. Mejla dem eller ta på annat sätt kontakt med dem. Det här är en underskattad möjlighet bland mer oerfarna investerare i råvarubranschen. Dessa bolag med endast ett fåtal anställda är för det mesta överraskande trevliga och positiva till kontakter med aktieägare. Självfallet får man ingen insider info, men utöver den aspekten brukar de inte ha några hemligheter. Tvärtom, min erfarenhet är att de uppskattar de här kontakterna och för det mesta gör vad de kan för att i det här avseendet hålla aktieägarna på gott humör.

Då kan man också ta reda på hur mycket ledningen satsat av egna slantar i projektet. Alltså inte via tilldelning av aktier, optioner eller warranter i emmissioner, utan helt enkelt hur mycket man bidragit med själv till aktiekapitalet. Siffran varierar mycket, men visst är det imponerande de gånger man stöter på bolag där ledningen själva satsat ända upp emot en 30-40% i bolaget. Det är ett gott tecken och såna bolag lägger jag ner extra energi på när jag bedömer helheten.

Dundee Capital Markets i Kanada sammanfattar en del av detta utmärkt, i en alldeles färsk rapport de publicerat i samband med PDAC-mässan 2012:

”2008 also taught us that a solid balance sheet that includes sufficient cash reserves to weather a prolonged downturn may also be a key attribute for long term success. Conversely, the poorer performers tend to be companies where exploration results failed to live up to expectations, experienced project delays or cost over-runs, ran into political issues, had too many shares outstanding or weak management.”

thequiz skrev 9 maj, 22:05

Ett underbart inlägg....ser fram emot eventuella fortsättningar av den!!!

Ja mycket läsvärt. Vi är flera som hoppas på uppföljning! Kommer det en fortsättning Glenn?

Glenn Viklunds bild

Jodå, roligt att inläggen uppskattas. Jag fick dåligt med tid, men jag har ett par inlägg till halvfärdiga, så de kommer...

thequizs bild
  • thequiz
  • Kön: Man
  • Ålder: 38
  • Yrke: studerande

Glenn Viklund skrev 10 maj, 09:05

Jodå, roligt att inläggen uppskattas. Jag fick dåligt med tid, men jag har ett par inlägg till halvfärdiga, så de kommer...

...Om jag tolkar dig rätt så är alltså Wesgold Inc. (Cordoba) i Colombia ett bolag som du kan ha under bevakning?

Tänker på finansiering och ett nyligt förvärv av S. Ridgway.
(samt en kurs som tappat sedan lansering)

Glenn Viklunds bild

Glenn Viklund skrev 10 maj, 09:05

Jodå, roligt att inläggen uppskattas. Jag fick dåligt med tid, men jag har ett par inlägg till halvfärdiga, så de kommer...

thequiz skrev 10 maj, 18:05

...Om jag tolkar dig rätt så är alltså Wesgold Inc. (Cordoba) i Colombia ett bolag som du kan ha under bevakning?

Tänker på finansiering och ett nyl...
Pil nerSe hela citeringen

thequiz skrev 10 maj, 18:05

...Om jag tolkar dig rätt så är alltså Wesgold Inc. (Cordoba) i Colombia ett bolag som du kan ha under bevakning?

Tänker på finansiering och ett nyligt förvärv av S. Ridgway.
(samt en kurs som tappat sedan lansering)

Ett bra exempel på just det jag tog upp. Nu har jag inte följt just detta bolaget närmare (har däremot en del Radius Gold) så jag kan inte kommentera det mer än så.

Jag träffade Ridgway personligen på en miningkonferens i Chicago för sex år sedan, en lågmäld men oerhört imponerande kille. Då diskuterade vi mest Northlands utveckling och hans uppfattningar kring Sverige som land att verka i för gruvbolag. Hans erfarenheter i det avseendet var mycket positiva. Och mitt intryck av honom från det mötet förstärkte endast de positiva omdömen jag läst om honom dessförinnan.

Ska titta närmare på just detta bolaget och återkommer om det - så snart jag har bättre med tid. Men utan tvekan så gör hans medverkan i sig att det hela får en kvalitetsstämpel på sig. Några garantier finns som bekant aldrig, men en bra början är det i alla händelser.

Glenn Viklunds bild

Float, PP-historik och värdering.

Hur juniorer som prospekterar har agerat beträffande kapitalanskaffningen är värt titta noggrant på. I Kanada skyr mäklarhusen bolag som har för stora floats, dvs för mycket aktier i cirkulation. Man kan kanske tycka att antalet aktier borde vara oväsentligt, att det ändå till sist är det totala värdet på bolaget som är viktigt.

Den avgörande invändningen i Kanada mot det argumentet är att man inte riktigt litar på management i bolaget om det utfärdats för mycket aktier i PP (private placement) efter PP. Det anses släpphänt och det går heller inte att bortse från risken att management utfärdar aktier som man själva lever på och som endast bekostas av aktieägarna genom utspädning.

Och man måste också minnas kontexten kring detta. När marknaden för råvaror och prospekterande bolag är stark, drar det till sig massor av nya bolag. Inte sällan av folk som aldrig sysslat med råvaror tidigare. Som placerare ökar alltså andelen potentiella blindskär ganska dramatiskt och det gäller att undvika dem – till detta ska givetvis också läggas de rena skumraskfigurer som också dras till branschen. Den lysande råvaruentreprenören Rick Rule (numera hos Sprott) kommenterade detta nyligen: ”just nu finns det alldeles för mycket papper (dvs antal bolag och aktier) ute på marknaden, samtidigt som likviditeten för att täcka de här behoven är starkt begränsad”. Detta har säkerligen bidragit till den tråkiga utvecklingen bland råvarubolagen och i synnerhet juniorerna, det senaste året.

Främst är det bolag som letar ädelmetaller som ökat kraftigt på TSX de allra senaste åren och detta kommer att reglera sig självt, men det gäller alltså att inte vara på ”fel” sida när den självgallringen accelererar framöver.

Vad som är viktigast, är alltså vad värdet blir FD – Fully Diluted. Skillnaden är att i denna siffra ingår alla utestående warranter och optioner, som i ett senare läge kan omvandlas till aktier. Insiders, finansiärer och andra kan ha stora poster, ofta handlar det här om miljontals aktier, ibland flera tiotals miljoner aktier. Och beträffande timingen för ett köp så bör man se upp med att handla om en förestående inlösen ligger i närtid. Om exempelvis warranterna då ligger ITM (In the money) så leder det ofta till att aktier säljs i stor skala i samband med inlösenproceduren. Det kan sätta hård press på aktiekursen under många veckor, ibland månader framöver.

Plockar man fram en graf över kursutvecklingen för något bolag så kan man också snabbt se hur väl man lyckats med nyemmissionerna (Pps). Ju fler som gjorts när kursen haft en bra period bakom sig, desto bättre. Utspädningen blir naturligtvis mindre ju färre aktier till ett relativt högre pris, som utfärdats. Riktigt tråkigt är det när man inte varit på hugget och passat på i dessa lägen utan istället av nöd varit tvungna att söka finansiering när aktiekursen tankat ordentligt. Ett väldigt effektivt sätt ordentligt sänka värdet på aktierna genom massiv utspädning.

I ett av inläggen ovan nämnde jag att ”minst ett år framåt ska man vara finansierade”. Som tumregel stämmer detta, man jag skulle nog säga att det i dagsläget helst ska vara bra mycket längre tid än så. Som vi sett har makrooron tilltagit kraftigt den senaste tiden. Det har blivit ännu svårare för juniorer att finansiera sig i det kärva klimat som nu är. Häromdagen noterade jag att ett bolag sökte finansiering genom en PP där man ville ha in sex miljoner dollar. Man lyckades inte hitta finansiärer som var villiga att ställa upp på villkoren. Således sänkte man priset – vilket inte heller hjälpte.

Efter en tredje försämring, ur bolagets synpunkt, lyckades man till sist dra in sexhundratusen dollar. Vilket ju får betraktas som ett skämt och i en stark marknad där finansiering är lättare att hitta inträffar inte sånt här särskilt ofta. Och såna bolag som dessutom har en massa skulder att dras med är inte att tänka på i dagsläget. Vi kommer att se många prospekterande bolag göra belly up eller i bästa fall tvingas sätta verksamheten i malpåse, under åtminstone det närmaste året på grund av det betydligt kärvare läget att finansiera sig, det råder det ingen tvekan om. Det går knappast att överskatta värdet av en stark balansräkning och god likviditet numera.

Ytterligare en faktor som kan vara värt att beakta är om bolagen har någon stark grupp/finansiär bakom sig. Nyttan av detta får sägas ha ökat det senaste halvåret.

Sprott Asset Mgmt (Eric Sprott, Rick Rule) är ett exempel, Forbes (Barthi) ett annat. Men också enskilda entreprenörer av det slag jag nämnt ovan, t.ex Rob McEwen har stort plusvärde. McEwen och andra välkända herrar har stora nätverk sedan många år, och har därmed bättre möjligheter att hitta nödvändig finansiering när marknaden är så pass kärv som den är just nu. Man ska dock minnas att alla sådana här entreprenörer/konsortier främst är affärsmän och deras engagemang är inte gratis. Villkoren de erhåller är ibland ganska magstarka. Således i form av aktiepris/tilldelning, räntesatser på debentures eller vad det nu avser. Som får ställas mot de fördelar i form av ökad finansiell stabilitet och uthållighet, ökat intresse från andra investerare osv., som uppnås.

Nåväl, antalet aktier brukar givetvis stiga i takt med att ett bolag faktiskt hittar mineraliseringar och utvecklar verksamheten. Så ju längre verksamheten fortskridit och reserver klassats, ju högre är givetvis också antalet aktier i bolaget. Det är normalt och inget att säga om, en del av spelet kring råvarujuniorerna.

Däremot kan man använda sig av lite grova riktmärken, här vad jag letar efter:

Nya bolag <30 milj aktier,
Bolag som hittat mineralisering, men ej klassat <60 milj aktier,
Klassade reserver, 60-100 miljoner aktier, och antalet ökar givetvis oftast med att också storleken på mineraliseringen ökar successivt.

Ser jag som riktlinjer. Det kan finns goda skäl till ordentliga avvikelser, men små prospekterande bolag som har en aktiefloat på 300 miljoner aktier, eller mer, ska ha något alldeles speciellt på gång och mycket nära till produktion för att de ska vara intressanta för min del. Det ska sägas omgående att jag vid några tillfällen missat bolag som senare fått en enastående bra kursutveckling trots mycket stora floater, men det är ett pris jag är beredd att betala. Ännu fler gånger har strategin också visat sig vara utmärkt.

Värderingen i absoluta tal är mer eller mindre meningslös. Det är egentligen bara när en slutlig feasibility study är avklarad som man ser helheten kring ekonomin i att utvinna en fyndighet. Många tittar gärna på hur uns, gram etc, värderas ”i backen”. Och det kan man göra, även om några mer distinkta slutsatser även på sättet är svåra att dra. Jag anser att prospekterande juniorer bäst jämförs med peers, alltså bolag som har en jämförbar fyndighet. Och det är inte alltid det är alldeles lätt att hitta jämförbara bolag. Bäst är om det finns i samma geografiska område, samma land eller åtminstone i samma region. Och givetvis ska geologin vara jämförbar. Man kan ta reda på om det finns uppköp gjorda som är jämförbara, de ger i så fall vägledning.

En ofta svårt underskattad faktor är metallurgin. Oerhört viktigt då den kan hjälpa eller stjälpa ett projekt. Kostnadsbilden kan falla ut mycket olika beroende på hur lätt eller komplicerat det är att få loss mineralerna ur berget, stenen, gruset eller vad det är. Återkommer till detta under ”Prospekt”.

Som synes finns en hel del att fundera kring när det gäller aktiefloaten och värderingen av såna här bolag. Men det brukar, som sagt, kunna betala sig bra om man gjort sin hemläxa...

Martin Vidhalls bild

Glenn Viklund skrev 19 maj, 09:05

Float, PP-historik och värdering.

Hur juniorer som prospekterar har agerat beträffande kapitalanskaffningen är värt titta noggrant på. I Kanada skyr...
Pil nerSe hela citeringen

Glenn Viklund skrev 19 maj, 09:05

Float, PP-historik och värdering.

Hur juniorer som prospekterar har agerat beträffande kapitalanskaffningen är värt titta noggrant på. I Kanada skyr mäklarhusen bolag som har för stora floats, dvs för mycket aktier i cirkulation. Man kan kanske tycka att antalet aktier borde vara oväsentligt, att det ändå till sist är det totala värdet på bolaget som är viktigt.

Den avgörande invändningen i Kanada mot det argumentet är att man inte riktigt litar på management i bolaget om det utfärdats för mycket aktier i PP (private placement) efter PP. Det anses släpphänt och det går heller inte att bortse från risken att management utfärdar aktier som man själva lever på och som endast bekostas av aktieägarna genom utspädning.

Och man måste också minnas kontexten kring detta. När marknaden för råvaror och prospekterande bolag är stark, drar det till sig massor av nya bolag. Inte sällan av folk som aldrig sysslat med råvaror tidigare. Som placerare ökar alltså andelen potentiella blindskär ganska dramatiskt och det gäller att undvika dem – till detta ska givetvis också läggas de rena skumraskfigurer som också dras till branschen. Den lysande råvaruentreprenören Rick Rule (numera hos Sprott) kommenterade detta nyligen: ”just nu finns det alldeles för mycket papper (dvs antal bolag och aktier) ute på marknaden, samtidigt som likviditeten för att täcka de här behoven är starkt begränsad”. Detta har säkerligen bidragit till den tråkiga utvecklingen bland råvarubolagen och i synnerhet juniorerna, det senaste året.

Främst är det bolag som letar ädelmetaller som ökat kraftigt på TSX de allra senaste åren och detta kommer att reglera sig självt, men det gäller alltså att inte vara på ”fel” sida när den självgallringen accelererar framöver.

Vad som är viktigast, är alltså vad värdet blir FD – Fully Diluted. Skillnaden är att i denna siffra ingår alla utestående warranter och optioner, som i ett senare läge kan omvandlas till aktier. Insiders, finansiärer och andra kan ha stora poster, ofta handlar det här om miljontals aktier, ibland flera tiotals miljoner aktier. Och beträffande timingen för ett köp så bör man se upp med att handla om en förestående inlösen ligger i närtid. Om exempelvis warranterna då ligger ITM (In the money) så leder det ofta till att aktier säljs i stor skala i samband med inlösenproceduren. Det kan sätta hård press på aktiekursen under många veckor, ibland månader framöver.

Plockar man fram en graf över kursutvecklingen för något bolag så kan man också snabbt se hur väl man lyckats med nyemmissionerna (Pps). Ju fler som gjorts när kursen haft en bra period bakom sig, desto bättre. Utspädningen blir naturligtvis mindre ju färre aktier till ett relativt högre pris, som utfärdats. Riktigt tråkigt är det när man inte varit på hugget och passat på i dessa lägen utan istället av nöd varit tvungna att söka finansiering när aktiekursen tankat ordentligt. Ett väldigt effektivt sätt ordentligt sänka värdet på aktierna genom massiv utspädning.

I ett av inläggen ovan nämnde jag att ”minst ett år framåt ska man vara finansierade”. Som tumregel stämmer detta, man jag skulle nog säga att det i dagsläget helst ska vara bra mycket längre tid än så. Som vi sett har makrooron tilltagit kraftigt den senaste tiden. Det har blivit ännu svårare för juniorer att finansiera sig i det kärva klimat som nu är. Häromdagen noterade jag att ett bolag sökte finansiering genom en PP där man ville ha in sex miljoner dollar. Man lyckades inte hitta finansiärer som var villiga att ställa upp på villkoren. Således sänkte man priset – vilket inte heller hjälpte.

Efter en tredje försämring, ur bolagets synpunkt, lyckades man till sist dra in sexhundratusen dollar. Vilket ju får betraktas som ett skämt och i en stark marknad där finansiering är lättare att hitta inträffar inte sånt här särskilt ofta. Och såna bolag som dessutom har en massa skulder att dras med är inte att tänka på i dagsläget. Vi kommer att se många prospekterande bolag göra belly up eller i bästa fall tvingas sätta verksamheten i malpåse, under åtminstone det närmaste året på grund av det betydligt kärvare läget att finansiera sig, det råder det ingen tvekan om. Det går knappast att överskatta värdet av en stark balansräkning och god likviditet numera.

Ytterligare en faktor som kan vara värt att beakta är om bolagen har någon stark grupp/finansiär bakom sig. Nyttan av detta får sägas ha ökat det senaste halvåret.

Sprott Asset Mgmt (Eric Sprott, Rick Rule) är ett exempel, Forbes (Barthi) ett annat. Men också enskilda entreprenörer av det slag jag nämnt ovan, t.ex Rob McEwen har stort plusvärde. McEwen och andra välkända herrar har stora nätverk sedan många år, och har därmed bättre möjligheter att hitta nödvändig finansiering när marknaden är så pass kärv som den är just nu. Man ska dock minnas att alla sådana här entreprenörer/konsortier främst är affärsmän och deras engagemang är inte gratis. Villkoren de erhåller är ibland ganska magstarka. Således i form av aktiepris/tilldelning, räntesatser på debentures eller vad det nu avser. Som får ställas mot de fördelar i form av ökad finansiell stabilitet och uthållighet, ökat intresse från andra investerare osv., som uppnås.

Nåväl, antalet aktier brukar givetvis stiga i takt med att ett bolag faktiskt hittar mineraliseringar och utvecklar verksamheten. Så ju längre verksamheten fortskridit och reserver klassats, ju högre är givetvis också antalet aktier i bolaget. Det är normalt och inget att säga om, en del av spelet kring råvarujuniorerna.

Däremot kan man använda sig av lite grova riktmärken, här vad jag letar efter:

Nya bolag <30 milj aktier,
Bolag som hittat mineralisering, men ej klassat <60 milj aktier,
Klassade reserver, 60-100 miljoner aktier, och antalet ökar givetvis oftast med att också storleken på mineraliseringen ökar successivt.

Ser jag som riktlinjer. Det kan finns goda skäl till ordentliga avvikelser, men små prospekterande bolag som har en aktiefloat på 300 miljoner aktier, eller mer, ska ha något alldeles speciellt på gång och mycket nära till produktion för att de ska vara intressanta för min del. Det ska sägas omgående att jag vid några tillfällen missat bolag som senare fått en enastående bra kursutveckling trots mycket stora floater, men det är ett pris jag är beredd att betala. Ännu fler gånger har strategin också visat sig vara utmärkt.

Värderingen i absoluta tal är mer eller mindre meningslös. Det är egentligen bara när en slutlig feasibility study är avklarad som man ser helheten kring ekonomin i att utvinna en fyndighet. Många tittar gärna på hur uns, gram etc, värderas ”i backen”. Och det kan man göra, även om några mer distinkta slutsatser även på sättet är svåra att dra. Jag anser att prospekterande juniorer bäst jämförs med peers, alltså bolag som har en jämförbar fyndighet. Och det är inte alltid det är alldeles lätt att hitta jämförbara bolag. Bäst är om det finns i samma geografiska område, samma land eller åtminstone i samma region. Och givetvis ska geologin vara jämförbar. Man kan ta reda på om det finns uppköp gjorda som är jämförbara, de ger i så fall vägledning.

En ofta svårt underskattad faktor är metallurgin. Oerhört viktigt då den kan hjälpa eller stjälpa ett projekt. Kostnadsbilden kan falla ut mycket olika beroende på hur lätt eller komplicerat det är att få loss mineralerna ur berget, stenen, gruset eller vad det är. Återkommer till detta under ”Prospekt”.

Som synes finns en hel del att fundera kring när det gäller aktiefloaten och värderingen av såna här bolag. Men det brukar, som sagt, kunna betala sig bra om man gjort sin hemläxa...

Vet inte hur insatt du är men har du någon åsikt gällande NAUR och emissionen de genomförde nyligen? Kom att tänka på det nu när jag läste ditt senaste avsnitt.

Glenn Viklunds bild

Glenn Viklund skrev 19 maj, 09:05

Float, PP-historik och värdering.

Hur juniorer som prospekterar har agerat beträffande kapitalanskaffningen är värt titta noggrant på. I Kanada skyr...
Pil nerSe hela citeringen

Glenn Viklund skrev 19 maj, 09:05

Float, PP-historik och värdering.

Hur juniorer som prospekterar har agerat beträffande kapitalanskaffningen är värt titta noggrant på. I Kanada skyr mäklarhusen bolag som har för stora floats, dvs för mycket aktier i cirkulation. Man kan kanske tycka att antalet aktier borde vara oväsentligt, att det ändå till sist är det totala värdet på bolaget som är viktigt.

Den avgörande invändningen i Kanada mot det argumentet är att man inte riktigt litar på management i bolaget om det utfärdats för mycket aktier i PP (private placement) efter PP. Det anses släpphänt och det går heller inte att bortse från risken att management utfärdar aktier som man själva lever på och som endast bekostas av aktieägarna genom utspädning.

Och man måste också minnas kontexten kring detta. När marknaden för råvaror och prospekterande bolag är stark, drar det till sig massor av nya bolag. Inte sällan av folk som aldrig sysslat med råvaror tidigare. Som placerare ökar alltså andelen potentiella blindskär ganska dramatiskt och det gäller att undvika dem – till detta ska givetvis också läggas de rena skumraskfigurer som också dras till branschen. Den lysande råvaruentreprenören Rick Rule (numera hos Sprott) kommenterade detta nyligen: ”just nu finns det alldeles för mycket papper (dvs antal bolag och aktier) ute på marknaden, samtidigt som likviditeten för att täcka de här behoven är starkt begränsad”. Detta har säkerligen bidragit till den tråkiga utvecklingen bland råvarubolagen och i synnerhet juniorerna, det senaste året.

Främst är det bolag som letar ädelmetaller som ökat kraftigt på TSX de allra senaste åren och detta kommer att reglera sig självt, men det gäller alltså att inte vara på ”fel” sida när den självgallringen accelererar framöver.

Vad som är viktigast, är alltså vad värdet blir FD – Fully Diluted. Skillnaden är att i denna siffra ingår alla utestående warranter och optioner, som i ett senare läge kan omvandlas till aktier. Insiders, finansiärer och andra kan ha stora poster, ofta handlar det här om miljontals aktier, ibland flera tiotals miljoner aktier. Och beträffande timingen för ett köp så bör man se upp med att handla om en förestående inlösen ligger i närtid. Om exempelvis warranterna då ligger ITM (In the money) så leder det ofta till att aktier säljs i stor skala i samband med inlösenproceduren. Det kan sätta hård press på aktiekursen under många veckor, ibland månader framöver.

Plockar man fram en graf över kursutvecklingen för något bolag så kan man också snabbt se hur väl man lyckats med nyemmissionerna (Pps). Ju fler som gjorts när kursen haft en bra period bakom sig, desto bättre. Utspädningen blir naturligtvis mindre ju färre aktier till ett relativt högre pris, som utfärdats. Riktigt tråkigt är det när man inte varit på hugget och passat på i dessa lägen utan istället av nöd varit tvungna att söka finansiering när aktiekursen tankat ordentligt. Ett väldigt effektivt sätt ordentligt sänka värdet på aktierna genom massiv utspädning.

I ett av inläggen ovan nämnde jag att ”minst ett år framåt ska man vara finansierade”. Som tumregel stämmer detta, man jag skulle nog säga att det i dagsläget helst ska vara bra mycket längre tid än så. Som vi sett har makrooron tilltagit kraftigt den senaste tiden. Det har blivit ännu svårare för juniorer att finansiera sig i det kärva klimat som nu är. Häromdagen noterade jag att ett bolag sökte finansiering genom en PP där man ville ha in sex miljoner dollar. Man lyckades inte hitta finansiärer som var villiga att ställa upp på villkoren. Således sänkte man priset – vilket inte heller hjälpte.

Efter en tredje försämring, ur bolagets synpunkt, lyckades man till sist dra in sexhundratusen dollar. Vilket ju får betraktas som ett skämt och i en stark marknad där finansiering är lättare att hitta inträffar inte sånt här särskilt ofta. Och såna bolag som dessutom har en massa skulder att dras med är inte att tänka på i dagsläget. Vi kommer att se många prospekterande bolag göra belly up eller i bästa fall tvingas sätta verksamheten i malpåse, under åtminstone det närmaste året på grund av det betydligt kärvare läget att finansiera sig, det råder det ingen tvekan om. Det går knappast att överskatta värdet av en stark balansräkning och god likviditet numera.

Ytterligare en faktor som kan vara värt att beakta är om bolagen har någon stark grupp/finansiär bakom sig. Nyttan av detta får sägas ha ökat det senaste halvåret.

Sprott Asset Mgmt (Eric Sprott, Rick Rule) är ett exempel, Forbes (Barthi) ett annat. Men också enskilda entreprenörer av det slag jag nämnt ovan, t.ex Rob McEwen har stort plusvärde. McEwen och andra välkända herrar har stora nätverk sedan många år, och har därmed bättre möjligheter att hitta nödvändig finansiering när marknaden är så pass kärv som den är just nu. Man ska dock minnas att alla sådana här entreprenörer/konsortier främst är affärsmän och deras engagemang är inte gratis. Villkoren de erhåller är ibland ganska magstarka. Således i form av aktiepris/tilldelning, räntesatser på debentures eller vad det nu avser. Som får ställas mot de fördelar i form av ökad finansiell stabilitet och uthållighet, ökat intresse från andra investerare osv., som uppnås.

Nåväl, antalet aktier brukar givetvis stiga i takt med att ett bolag faktiskt hittar mineraliseringar och utvecklar verksamheten. Så ju längre verksamheten fortskridit och reserver klassats, ju högre är givetvis också antalet aktier i bolaget. Det är normalt och inget att säga om, en del av spelet kring råvarujuniorerna.

Däremot kan man använda sig av lite grova riktmärken, här vad jag letar efter:

Nya bolag <30 milj aktier,
Bolag som hittat mineralisering, men ej klassat <60 milj aktier,
Klassade reserver, 60-100 miljoner aktier, och antalet ökar givetvis oftast med att också storleken på mineraliseringen ökar successivt.

Ser jag som riktlinjer. Det kan finns goda skäl till ordentliga avvikelser, men små prospekterande bolag som har en aktiefloat på 300 miljoner aktier, eller mer, ska ha något alldeles speciellt på gång och mycket nära till produktion för att de ska vara intressanta för min del. Det ska sägas omgående att jag vid några tillfällen missat bolag som senare fått en enastående bra kursutveckling trots mycket stora floater, men det är ett pris jag är beredd att betala. Ännu fler gånger har strategin också visat sig vara utmärkt.

Värderingen i absoluta tal är mer eller mindre meningslös. Det är egentligen bara när en slutlig feasibility study är avklarad som man ser helheten kring ekonomin i att utvinna en fyndighet. Många tittar gärna på hur uns, gram etc, värderas ”i backen”. Och det kan man göra, även om några mer distinkta slutsatser även på sättet är svåra att dra. Jag anser att prospekterande juniorer bäst jämförs med peers, alltså bolag som har en jämförbar fyndighet. Och det är inte alltid det är alldeles lätt att hitta jämförbara bolag. Bäst är om det finns i samma geografiska område, samma land eller åtminstone i samma region. Och givetvis ska geologin vara jämförbar. Man kan ta reda på om det finns uppköp gjorda som är jämförbara, de ger i så fall vägledning.

En ofta svårt underskattad faktor är metallurgin. Oerhört viktigt då den kan hjälpa eller stjälpa ett projekt. Kostnadsbilden kan falla ut mycket olika beroende på hur lätt eller komplicerat det är att få loss mineralerna ur berget, stenen, gruset eller vad det är. Återkommer till detta under ”Prospekt”.

Som synes finns en hel del att fundera kring när det gäller aktiefloaten och värderingen av såna här bolag. Men det brukar, som sagt, kunna betala sig bra om man gjort sin hemläxa...

Martin Vidhall skrev 28 jun, 15:06

Vet inte hur insatt du är men har du någon åsikt gällande NAUR och emissionen de genomförde nyligen? Kom att tänka på det nu när jag läste ditt senast...
Pil nerSe hela citeringen

Martin Vidhall skrev 28 jun, 15:06

Vet inte hur insatt du är men har du någon åsikt gällande NAUR och emissionen de genomförde nyligen? Kom att tänka på det nu när jag läste ditt senaste avsnitt.

Martin,

Northland befinner sig i en helt annan fas numera än de bolag jag följer närmare. Men det är ju klart att man som svensk inte kunnat undgå att notera en del av debatten kring utvecklingen i bolaget den senaste tiden.

Under normala omständigheter finansieras oftast den här fasen - dvs det gigantiska steget att gå från explorer till att bli en producent - utanför aktieägarkretsen. Helt enkelt därför att det då brukar vara mer förmånligt för både bolaget och aktieägarna, bland annat till följd av de långa avtal man ingår i en extern finansiering.

Normala omständigheter är dock inte vad vi nu har. Detaljerna i uppdelningen mellan aktier och extern finansiering har jag inte analyserat närmare i NAURs fall, men jag ser inget som helst uppseendeväckande i det. Tvärtom.

Det tyder i mina ögon på att ledningen agerat med flexibilitet i ett ovanligt surt läge för den här typen av stora finansieringar. Det blir en fråga om att aktieägarna tar en del av finansieringskostnaderna omgående - mot fördelen av att bolaget är mindre skuldsatt i det längre perspektivet. Och den fördelen, med således en starkare balansräkning än annars, tror jag kommer att vara mycket värdefull för bolaget framöver.

Noterade givetvis en del sura miner bland aktieägarna - de underskattar och förstår knappast villkoren för juniorer att genomföra såna här stora steg.

NAUR är - beroende av världsmarknadspriserna på järnmalm - en vinnare, men en långsiktig sådan, i mina ögon. Det är en makalös tillgång de sitter på på däruppe i Lappland.

max 50 000 tecken

Avbryt
* Den information som förmedlas av våra experter är allmän och inte personligt riktad.
STÄNG