Hur oroliga ska vi vara för en Euro-kollaps?

Hur oroliga ska vi vara för en Euro-kollaps? Bevaka tråd

Startad av Glenn Viklund

Välkommen till forumet!
Du måste vara inloggad för att kunna skriva inlägg.

Glenn Viklunds bild

Är ett intressant tema, i synnerhet då potentialen i problemen uppfattas som förödande av många bedömare. Detta påverkar ju också hur investerare resonerar och agerar, vilket kanske är det mest relevanta för oss som agerar på marknaden.

Hänvisad rapport (se nedan) - publicerad för bara ett par dagar sedan - är en utmärkt genomgång av några alternativa scenarier, också ställda i historisk jämförelse. Rapporten är en ganska diger genomgång, man kan med fördel också bara ta del av de "key conclusions" som rapporten inleds med. En av dessa slutsatser är denna:

"The experience of emerging market countries shows that the pain of devaluation would be brief and rapid growth and recovery would follow – Countries that have defaulted and devalued have experienced short, sharp contractions followed by very steep, protracted periods of growth. Orderly defaults and debt rescheduling, coupled with devaluations are inevitable and should be embraced. The European periphery would emerge with de-levered balance sheets.

The European periphery could then grow again quickly, much like many emerging markets after defaults and devaluations (Asia 1997, Russia 1998, Argentina 2002, etc). In almost all cases, real GDP declined for only two to four quarters. Furthermore, real GDP levels rebounded to pre-crisis levels within two to three years and most countries were able to access international debt markets quickly."

Utan tvekan ger författaren en tydlig illustration om hur enskilda länder faktiskt kan avsluta eurosamarbetet (för det är i huvudsak detta rapporten behandlar) utan att alla de doomsday alternativ vi nu sett upprepas under så lång tid, behöver inträffa.

På så sätt är rapporten en utbildningsinsats som många har anledning att ta del av, inte minst berörda beslutsfattare inom EU. Och inte bara de, här några citerade uttalanden från rapporten:

"It would be like a Lehman-times five event."
- Megan Greene, director of European economics at Roubini Global Economics

"A euro break-up would cause a global bust worse even than the one in 2008-09. The world’s most financially integrated region would be ripped apart by defaults, bank failures and the imposition of capital controls."
- The Economist, 26 November 2011

"If the euro implodes, [the UK’s] biggest trading partner will go into a deep recession. Banks may well go under, so will currencies both new and old. Investment will freeze up. Unemployment will soar. There is no way the UK is going to escape from that unscathed."
- Matthew Lynn, MoneyWeek

Det är inget slut på eländet, med andra ord. Och de ovan citerade är långt ifrån ensamma eller mest negativa i sin syn. Under det senaste året finns det gott om exempel där konsekvenserna av att länder defaultar och lämnar euron har beskrivits i mångfalt svartare ordalag. I synnerhet inom ekonomskrået finns det somliga som, främst med hänvisning till CDS-problematiken och de gigantiska belopp man här ser förfalla vid defaults, förutser en flerårig depression till följd av såna betalningsinställelser.

Och det är självfallet inte så att Greklands, Italiens, Spaniens eller Portugals utträde skulle bli smärtfritt. Tvärtom. För befolkningen i dessa länder skulle det bli ännu värre innan det blir bättre, få betvivlar detta. Men vad politikerna i europa ännu inte insett, om jag får vara förmäten nog - är att historien visar att detta ändå är en bättre väg än alternativen. Med förlov sagt, det tror jag att man till sist också kommer att inse.

Många finansiella institutioner som nu inhemskt är belånade utlomlands (främst euro) skulle göra belly up omedelbart då en inhemsk valuta givetvis kommer att bli mycket kraftigt devalverad i förhållande till euron. Därefter kommer den finansiella sektorn att byggas upp på nytt med nollställda balansräkningar.

Och det paradoxala är ju att detta ändå är vad som behövs. Dvs stannar dessa länder i euron så har de mycket små möjligheter att någonsin få ordning på sina balansräkningar - detta är ju exakt vad marknaderna runt om i världen uttryckt under mer än ett års tid, med ohållbara avkastningskrav för att låna ut till dessa länder.

Förluster måste tas i Europa - innan detta sker återvänder inte marknadernas förtroende bestående och långsiktigt.

ECB (och kanske kan både IMF och resten av centralbankerna i europa räknas in här) har äntligen lättat på likviditetskranen och mer, mycket, mycket mer är nu på väg. Detta kommer att hjälpa kärneuropas banksystem med likviditeten och centralbankerna kommer att se till att solvensen också upprätthålls vid defaults - det tror jag är en av lärdomarna från de senaste månadernas politiska kattrakande.

Sedan länge är jag av uppfattningen att flera storbanker i Europa kommer att nationaliseras - jag tror att detta alltjämt är en nödvändighet då solvensen i det europeiska banksystemet i en sån här utveckling inte klarar påfrestningarna med mindre än så.

Det kan t.ex. ske genom att staterna går in som majoritetsägare under ett antal år - inte att man regelrätt tar över dem. Och säljer tillbaks dem till privata intressen när bankerna fått ordning på balansräkningarna återigen - och det behöver inte ta särskilt många år. Bland annat det svenska exemplet från 90-talet visar hur effektiv och snabb den lösningen var.

Tepper igen:

"European countries could default without leaving the euro, but only exiting the euro can restore competitiveness. As such, exiting itself is the most powerful policy tool to re-balance Europe and create growth."

Jag har i olika sammanhang framfört den här synpunkten, och detta är en väg som undertecknad och allt fler ekonomer anslutit sig till. Länderna i periferin kan inte konkurrera med Tysklands produktivitet och därför är ekvationen omöjlig. På både kort och lång sikt. De måste ha devalveringshjälp för att få ordning på sina ekonomier, utan detta är de hjälplöst förlorade. Och den hjälpen kan de inte få via euron.

Kraftig devalvering, förbättrad konkurrenskraft och en återgång till real tillväxt är vad som följer efter den inledande Golgatavandring som följer på ett utträde.

Författaren, Jonathan Tepper, pekar på några relativt färska exempel; Argentina, Thailand (Asien) och Ryssland bär talande vittnesbörd om möjligheterna.

Mina tankar kring detta har gradvis ändrats de senaste månaderna. Och jag tror dessutom att marknadernas syn också i viss mån ändrats. Alltfler har slutat tala i termer av Lehman 2.

Don Coxe, en av nordamerikas mest ansedda analytiker, angav häromdagen ytterligare en faktor som jag tror är oerhört avgörande.

Lehman överraskade alla, ingen var beredd på den kollapsen och få hade förutsett konsekvenserna. Hysteri med katastrofala börsras och fullständig frysning av kreditmarknaderna följde.

Vid eventuella defaults i Europa är läget på den här punkten ett helt annat. Alla inblandade parter har nu haft lång tid på sig att förbereda sig inför, främst, en grekisk default. Finansvärlden har också nu haft gott om tid att överblicka konsekvenserna, i vart fall ur ett ekonomiskt perspektiv. Även om det säkerligen också finns en del okända faktorer är gissningsvis detta något som kommer att bidra till att undvika samma totala hysteri som 2008 när/om vi får se såna här defaults i Europa. Mentalt är alla parter nu bättre rustade än 2008. Rimligen är den här faktorn är en bidragande orsak till den positiva börsutvecklingen hittills i år.

Det har givetvis också bidragit till att fallhöjden på börserna nu är större vid eventuella besvikelser, men min gissning är att det "svarta hål" som tidigare varit ett tänkbart scenario, nu är betydligt mindre sannolikt än tidigare.

USAs siffror har också varit betydligt bättre än väntat ett tag nu och möjligen är det så att ekonomin där nu äntligen har börjat återhämta sig mer av egen, organisk kraft för första gången efter 2008, och mindre via federala åtgärder. Det är för tidigt ännu att definitivt dra den slutsatsen, men en viss optimism tycker jag nog känns befogad numera.

Jonathan Teppers rapport avdramatiserar i hög grad alternativens konskevenser. Att åstadkomma detta med samtidigt belysande av allvaret i läget är utmärkt. Ja, det är lysande, bara det. Jag hoppas verkligen att den här rapporten får ordentlig spridning - om inte annat skulle debatten om Europas situation kunna baseras mer på fakta och mindre på räddhågsna känslor.

http://www.acting-man.com/blog/media/2012/02/February-2012-Eurozone-Brea...

Urs Hofers bild
aktieexpert

Glenn Viklund]Är ett intressant tema, i synnerhet då potentialen i problemen uppfattas som förödande av många bedömare. Detta påverkar ju också hur investerare resonerar och agerar, vilket kanske är det mest relevanta för oss som agerar på marknaden.

Hänvisad rapport (se nedan) - publicerad för bara ett par dagar sedan - är en utmärkt genomgång av några alternativa scenarier, också ställda i historisk jämförelse. Rapporten är en ganska diger genomgång, man kan med fördel också bara ta del av de "key conclusions" som rapporten inleds med. En av dessa slutsatser är denna:

"The experience of emerging market countries shows that the pain of devaluation would be brief and rapid growth and recovery would follow – Countries that have defaulted and devalued have experienced short, sharp contractions followed by very steep, protracted periods of growth. Orderly defaults and debt rescheduling, coupled with devaluations are inevitable and should be embraced. The European periphery would emerge with de-levered balance sheets.

The European periphery could then grow again quickly, much like many emerging markets after defaults and devaluations (Asia 1997, Russia 1998, Argentina 2002, etc). In almost all cases, real GDP declined for only two to four quarters. Furthermore, real GDP levels rebounded to pre-crisis levels within two to three years and most countries were able to access international debt markets quickly."

Utan tvekan ger författaren en tydlig illustration om hur enskilda länder faktiskt kan avsluta eurosamarbetet (för det är i huvudsak detta rapporten behandlar) utan att alla de doomsday alternativ vi nu sett upprepas under så lång tid, behöver inträffa.

På så sätt är rapporten en utbildningsinsats som många har anledning att ta del av, inte minst berörda beslutsfattare inom EU. Och inte bara de, här några citerade uttalanden från rapporten:

"It would be like a Lehman-times five event."
- Megan Greene, director of European economics at Roubini Global Economics

"A euro break-up would cause a global bust worse even than the one in 2008-09. The world’s most financially integrated region would be ripped apart by defaults, bank failures and the imposition of capital controls."
- The Economist, 26 November 2011

"If the euro implodes, [the UK’s skrev 18 feb, 21:02

biggest trading partner will go into a deep recession. Banks may well go under, so will currencies both new and old. Investment will freeze up. Unemp...
Pil nerSe hela citeringen

Glenn Viklund]Är ett intressant tema, i synnerhet då potentialen i problemen uppfattas som förödande av många bedömare. Detta påverkar ju också hur investerare resonerar och agerar, vilket kanske är det mest relevanta för oss som agerar på marknaden.

Hänvisad rapport (se nedan) - publicerad för bara ett par dagar sedan - är en utmärkt genomgång av några alternativa scenarier, också ställda i historisk jämförelse. Rapporten är en ganska diger genomgång, man kan med fördel också bara ta del av de "key conclusions" som rapporten inleds med. En av dessa slutsatser är denna:

"The experience of emerging market countries shows that the pain of devaluation would be brief and rapid growth and recovery would follow – Countries that have defaulted and devalued have experienced short, sharp contractions followed by very steep, protracted periods of growth. Orderly defaults and debt rescheduling, coupled with devaluations are inevitable and should be embraced. The European periphery would emerge with de-levered balance sheets.

The European periphery could then grow again quickly, much like many emerging markets after defaults and devaluations (Asia 1997, Russia 1998, Argentina 2002, etc). In almost all cases, real GDP declined for only two to four quarters. Furthermore, real GDP levels rebounded to pre-crisis levels within two to three years and most countries were able to access international debt markets quickly."

Utan tvekan ger författaren en tydlig illustration om hur enskilda länder faktiskt kan avsluta eurosamarbetet (för det är i huvudsak detta rapporten behandlar) utan att alla de doomsday alternativ vi nu sett upprepas under så lång tid, behöver inträffa.

På så sätt är rapporten en utbildningsinsats som många har anledning att ta del av, inte minst berörda beslutsfattare inom EU. Och inte bara de, här några citerade uttalanden från rapporten:

"It would be like a Lehman-times five event."
- Megan Greene, director of European economics at Roubini Global Economics

"A euro break-up would cause a global bust worse even than the one in 2008-09. The world’s most financially integrated region would be ripped apart by defaults, bank failures and the imposition of capital controls."
- The Economist, 26 November 2011

"If the euro implodes, [the UK’s skrev 18 feb, 21:02

biggest trading partner will go into a deep recession. Banks may well go under, so will currencies both new and old. Investment will freeze up. Unemployment will soar. There is no way the UK is going to escape from that unscathed."
- Matthew Lynn, MoneyWeek

Det är inget slut på eländet, med andra ord. Och de ovan citerade är långt ifrån ensamma eller mest negativa i sin syn. Under det senaste året finns det gott om exempel där konsekvenserna av att länder defaultar och lämnar euron har beskrivits i mångfalt svartare ordalag. I synnerhet inom ekonomskrået finns det somliga som, främst med hänvisning till CDS-problematiken och de gigantiska belopp man här ser förfalla vid defaults, förutser en flerårig depression till följd av såna betalningsinställelser.

Och det är självfallet inte så att Greklands, Italiens, Spaniens eller Portugals utträde skulle bli smärtfritt. Tvärtom. För befolkningen i dessa länder skulle det bli ännu värre innan det blir bättre, få betvivlar detta. Men vad politikerna i europa ännu inte insett, om jag får vara förmäten nog - är att historien visar att detta ändå är en bättre väg än alternativen. Med förlov sagt, det tror jag att man till sist också kommer att inse.

Många finansiella institutioner som nu inhemskt är belånade utlomlands (främst euro) skulle göra belly up omedelbart då en inhemsk valuta givetvis kommer att bli mycket kraftigt devalverad i förhållande till euron. Därefter kommer den finansiella sektorn att byggas upp på nytt med nollställda balansräkningar.

Och det paradoxala är ju att detta ändå är vad som behövs. Dvs stannar dessa länder i euron så har de mycket små möjligheter att någonsin få ordning på sina balansräkningar - detta är ju exakt vad marknaderna runt om i världen uttryckt under mer än ett års tid, med ohållbara avkastningskrav för att låna ut till dessa länder.

Förluster måste tas i Europa - innan detta sker återvänder inte marknadernas förtroende bestående och långsiktigt.

ECB (och kanske kan både IMF och resten av centralbankerna i europa räknas in här) har äntligen lättat på likviditetskranen och mer, mycket, mycket mer är nu på väg. Detta kommer att hjälpa kärneuropas banksystem med likviditeten och centralbankerna kommer att se till att solvensen också upprätthålls vid defaults - det tror jag är en av lärdomarna från de senaste månadernas politiska kattrakande.

Sedan länge är jag av uppfattningen att flera storbanker i Europa kommer att nationaliseras - jag tror att detta alltjämt är en nödvändighet då solvensen i det europeiska banksystemet i en sån här utveckling inte klarar påfrestningarna med mindre än så.

Det kan t.ex. ske genom att staterna går in som majoritetsägare under ett antal år - inte att man regelrätt tar över dem. Och säljer tillbaks dem till privata intressen när bankerna fått ordning på balansräkningarna återigen - och det behöver inte ta särskilt många år. Bland annat det svenska exemplet från 90-talet visar hur effektiv och snabb den lösningen var.

Tepper igen:

"European countries could default without leaving the euro, but only exiting the euro can restore competitiveness. As such, exiting itself is the most powerful policy tool to re-balance Europe and create growth."

Jag har i olika sammanhang framfört den här synpunkten, och detta är en väg som undertecknad och allt fler ekonomer anslutit sig till. Länderna i periferin kan inte konkurrera med Tysklands produktivitet och därför är ekvationen omöjlig. På både kort och lång sikt. De måste ha devalveringshjälp för att få ordning på sina ekonomier, utan detta är de hjälplöst förlorade. Och den hjälpen kan de inte få via euron.

Kraftig devalvering, förbättrad konkurrenskraft och en återgång till real tillväxt är vad som följer efter den inledande Golgatavandring som följer på ett utträde.

Författaren, Jonathan Tepper, pekar på några relativt färska exempel; Argentina, Thailand (Asien) och Ryssland bär talande vittnesbörd om möjligheterna.

Mina tankar kring detta har gradvis ändrats de senaste månaderna. Och jag tror dessutom att marknadernas syn också i viss mån ändrats. Alltfler har slutat tala i termer av Lehman 2.

Don Coxe, en av nordamerikas mest ansedda analytiker, angav häromdagen ytterligare en faktor som jag tror är oerhört avgörande.

Lehman överraskade alla, ingen var beredd på den kollapsen och få hade förutsett konsekvenserna. Hysteri med katastrofala börsras och fullständig frysning av kreditmarknaderna följde.

Vid eventuella defaults i Europa är läget på den här punkten ett helt annat. Alla inblandade parter har nu haft lång tid på sig att förbereda sig inför, främst, en grekisk default. Finansvärlden har också nu haft gott om tid att överblicka konsekvenserna, i vart fall ur ett ekonomiskt perspektiv. Även om det säkerligen också finns en del okända faktorer är gissningsvis detta något som kommer att bidra till att undvika samma totala hysteri som 2008 när/om vi får se såna här defaults i Europa. Mentalt är alla parter nu bättre rustade än 2008. Rimligen är den här faktorn är en bidragande orsak till den positiva börsutvecklingen hittills i år.

Det har givetvis också bidragit till att fallhöjden på börserna nu är större vid eventuella besvikelser, men min gissning är att det "svarta hål" som tidigare varit ett tänkbart scenario, nu är betydligt mindre sannolikt än tidigare.

USAs siffror har också varit betydligt bättre än väntat ett tag nu och möjligen är det så att ekonomin där nu äntligen har börjat återhämta sig mer av egen, organisk kraft för första gången efter 2008, och mindre via federala åtgärder. Det är för tidigt ännu att definitivt dra den slutsatsen, men en viss optimism tycker jag nog känns befogad numera.

Jonathan Teppers rapport avdramatiserar i hög grad alternativens konskevenser. Att åstadkomma detta med samtidigt belysande av allvaret i läget är utmärkt. Ja, det är lysande, bara det. Jag hoppas verkligen att den här rapporten får ordentlig spridning - om inte annat skulle debatten om Europas situation kunna baseras mer på fakta och mindre på räddhågsna känslor.

http://www.acting-man.com/blog/media/2012/02/February-2012-Eurozone-Brea...


Jag fattar mig extremt kort.
Vad som händer med EU beror helt på Tyskland.
Majoriteten av den Tyska regeringen och också befolkningen anser att Euro och EU behövs om man vill kunna konkurera mot de 3 stora ekonomiska makter och valutor som finns idag (Japan, China, USA ).
Orsaken att Tyskland klarar sig bäst inom EU är att de tillsvidare har kött sig bäst. Problemet är att valutakursen av de bananrepublikerna som inte sköter sig och hör till EMU inte kan förändras.
Min bedömning är att EU inkl. EMU hålls kvar men den sistnämnda kanske bara för de länder som har förmågan att sköta sig.
Faller Grekland och någon annan bananrepublik bort från EMU så är det slutligen bara bra, bättre en slut med skräck än en skräck utan slut. Verkningen av följderna får hur som helst ta alla länder också de utanför EMU och EU.
Ett enskilt land kommer inte att klara sig bra i framtiden mot de tre stora ekonomierna.
USA kommer att trycka så mycket pengar som de behöver och EMU till slut också för att avvärja krisen.
Den som inte tror på Europa skall satsa på USA eller någon annat land med en storvaluta, men den som tror på Europa skall satsa på Euron.
Jag som inte riktig tror på någonting på grund av att politik är oberäkenbar satsar lite överalt.

Glenn Viklunds bild

EU, IMF och ECB har enligt rapporteringen nu enats om nästa bailout för Grekland. Och även om det finns positiva inslag i det här paketet så är marknadernas reaktion i bästa fall ljummen så här långt. Trots alltså att detta är historiens mest omfattande omläggning av något enskilt lands skuldbörda. Greklandsproblematiken förtjänar att avhandlas för sig, men en reflektion jag gör omgående är att detta fortfarande bär starka tecken på att det är ytterligare tid man nu köper sig. Och att det i bästa fall därmed är Portugals situation som nu sannolikt blir nästa brandhärd. I sämsta fall fortsätter marknadernas förtroende för Greklands förmåga att omsätta detta i praktisk handling att vara låg och då kommer detta inte att räcka. Frågetecken sätts också för om målsättningen om 120,5% skuld relativt BNP till år 2020 är tillräckligt eller ens möjligt att uppnå med det här avtalet.

Självfallet är det så att Tyskland är den dominanta kraften inom EU och viktigare beslut inom EU och Euroområdet kan inte fattas utan att Tyskland deltar. I kraft av den särklassigt största ekonomin inom EU är detta ofrånkomligt och den mer intressanta frågan är varför Merkel och tyskarna alltjämt insisterar på att hålla Euroområdet intakt.

Den debatten har pågått i flera år och främst kretsat kring Tysklands enorma handelsöverskott med omvärlden och med resten av EUländerna. Detta överskott motsvaras av underskott hos bland annat flera av de länder inom Euroområdet som nu befinner sig i brygga. I ett Tyskland med en D-Mark skulle istället valutan stärkas och på så sätt tendera att minska överskottet. Inom Euron sker inte detta då flera andra länder istället har underskott, På motsvarande sätt deprecieras således inte dessas valuta och underskotten tenderar istället att öka.

Besynnerliga argument har framförts, till exempel att Tyskland skulle höja lönerna för att försämra sin egen konkurrenskraft och på så sätt komma eliminera obalanserna i handeln med omvärlden. Tyskland, vars BNP till nästan hälften består av export, säljer high end-produkter som bilar, precisionsverktyg och annat och är på sina exportmarknader mycket framgångsrika.

Euroländerna som nu har stora bekymmer säljer helt andra produkter som på ett annat sätt konkurrerar på världsmarknaden med låglöneländer. Det leder i sin tur till att deras export är betydligt mer känslig, elastisk, än Tysklands och exempelvis inte på samma sätt kan tillgodogöra sig en billigare euro. Det är detta som gör att de här länderna har bestående problem med konkurrenskraften, som man på ett helt annat sätt skulle kunna ta sig an med egna valutor. Och alltså därför jag tror att deras sits inom eurosamarbetet är ohållbar.

Tysklands position, gissar jag, kommer att ändras när priset till sist också för dem anses för högt. Tyskland är inte kända för dåligt självförtroende och jag tror inte de anser det särskilt positivt att många utomstående bedömer, både politiker och ekonomer, menar att de åker snålskjuts på euro-periferin. Men till sist blir det förstås ett poltitiskt övervägande som avgör hur de agerar i den här frågan.

Urs Hofers bild
aktieexpert

Glenn Viklund skrev 21 feb, 08:02

EU, IMF och ECB har enligt rapporteringen nu enats om nästa bailout för Grekland. Och även om det finns positiva inslag i det här paketet så är markna...
Pil nerSe hela citeringen

Glenn Viklund skrev 21 feb, 08:02

EU, IMF och ECB har enligt rapporteringen nu enats om nästa bailout för Grekland. Och även om det finns positiva inslag i det här paketet så är marknadernas reaktion i bästa fall ljummen så här långt. Trots alltså att detta är historiens mest omfattande omläggning av något enskilt lands skuldbörda. Greklandsproblematiken förtjänar att avhandlas för sig, men en reflektion jag gör omgående är att detta fortfarande bär starka tecken på att det är ytterligare tid man nu köper sig. Och att det i bästa fall därmed är Portugals situation som nu sannolikt blir nästa brandhärd. I sämsta fall fortsätter marknadernas förtroende för Greklands förmåga att omsätta detta i praktisk handling att vara låg och då kommer detta inte att räcka. Frågetecken sätts också för om målsättningen om 120,5% skuld relativt BNP till år 2020 är tillräckligt eller ens möjligt att uppnå med det här avtalet.

Självfallet är det så att Tyskland är den dominanta kraften inom EU och viktigare beslut inom EU och Euroområdet kan inte fattas utan att Tyskland deltar. I kraft av den särklassigt största ekonomin inom EU är detta ofrånkomligt och den mer intressanta frågan är varför Merkel och tyskarna alltjämt insisterar på att hålla Euroområdet intakt.

Den debatten har pågått i flera år och främst kretsat kring Tysklands enorma handelsöverskott med omvärlden och med resten av EUländerna. Detta överskott motsvaras av underskott hos bland annat flera av de länder inom Euroområdet som nu befinner sig i brygga. I ett Tyskland med en D-Mark skulle istället valutan stärkas och på så sätt tendera att minska överskottet. Inom Euron sker inte detta då flera andra länder istället har underskott, På motsvarande sätt deprecieras således inte dessas valuta och underskotten tenderar istället att öka.

Besynnerliga argument har framförts, till exempel att Tyskland skulle höja lönerna för att försämra sin egen konkurrenskraft och på så sätt komma eliminera obalanserna i handeln med omvärlden. Tyskland, vars BNP till nästan hälften består av export, säljer high end-produkter som bilar, precisionsverktyg och annat och är på sina exportmarknader mycket framgångsrika.

Euroländerna som nu har stora bekymmer säljer helt andra produkter som på ett annat sätt konkurrerar på världsmarknaden med låglöneländer. Det leder i sin tur till att deras export är betydligt mer känslig, elastisk, än Tysklands och exempelvis inte på samma sätt kan tillgodogöra sig en billigare euro. Det är detta som gör att de här länderna har bestående problem med konkurrenskraften, som man på ett helt annat sätt skulle kunna ta sig an med egna valutor. Och alltså därför jag tror att deras sits inom eurosamarbetet är ohållbar.

Tysklands position, gissar jag, kommer att ändras när priset till sist också för dem anses för högt. Tyskland är inte kända för dåligt självförtroende och jag tror inte de anser det särskilt positivt att många utomstående bedömer, både politiker och ekonomer, menar att de åker snålskjuts på euro-periferin. Men till sist blir det förstås ett poltitiskt övervägande som avgör hur de agerar i den här frågan.

Det du skriver är enligt min uppfattning helt rätt.
Jag följer någran med nyheter i de Tyska TV stationerna och har fått följande intryck.
De ledande Tyska politikerna är nog alla medveten om att Grekland på sikt inte kan räddas men det kan de just nu inte säga. Den ekonomiska expertisen är också överens om detta och man tror att man sedan i höst låter Grekland falla. Orsaken att man inte gjorde det nu är att man först vill få Italien och Spanien åter på säkra fötter så att sedan landningen blir mjukare och mindre smärtsamt.
Italien är den tredje största ekonomiska makten i Europa med en bra industripotental och en bra industri som bygger riktig bra maskiner. Allt detta fattas i Grekland. Italiens problem var helt politiskt. Spanien har åtminstone viljan att arbeta sig ur krisen och kommer troligtvis att klara det. Viljan finns också i Portugal. Italien, Spanien att låta sig hjälpas på ett annat sätt än bara med pengar.
Allmänt kan man säga att spara är bra om man gör det rätt, att spara sig till döden inte, utan allt med måtta. Man bör i första hand spara där det minst skadar. Många EU länder kunde halvera riksdagen och ministrarna och Eu parlamentet med.
Det med skattehöjningar är inte heller så lätt, med varja kronan som går mera till skatt konsumeras det mindre

Glenn Viklunds bild

Reaktionen från marknaderna på det nya grekiska bailoutpaketet förefaller vara stor tveksamhet. När nu mer av detaljerna klarnat så inses varför det är på det viset. Men först måste man konstatera att detta för Grekland är en modern variant av den grekiska tragedin. För att tala klarspråk; att detta de facto är en default råder det ingen tvekan om, mer om det nedan. Inte heller behöver man betvivla att Grekland nu ställs under tvångsförvaltning. Att det i bägge fallen kanske kan beskrivas som 'partiellt' har mindre betydelse i sammanhanget. Grekland med sin stolta historia som den moderna civilisationens vagga har inte längre självbestämmande kring de mest centrala av alla samhälleliga funktioner, hur ekonomin styrs, var besluten fattas och hur de efterlevs.

Om man ska börja med det positiva, nu tycks till sist insikten om att förluster måste tas bland de som lånat ut pengar till Grekland ha infunnit sig. Detta enkla faktum är förmodligen ett absolut krav för att omvärlden ska återfå någon grad av förtroende för Greklands möjligheter. Den 53%-iga nedskrivningen (som är c:a 75% när minskad kupongränta inräknats) av skulderna är större än vad som förväntats. Summan har kalkylerats till 100 miljarder euro, (ovanpå detta läggs c:a 30 mijarder euro från andra håll) ungefärligen. Detta är alltså den privata sidans intressen, institutionella placerare som pensionstiftelser, fonder, försäkringsbolag och andra större innehavare av fordringar på Grekland. För alla inblandade EU-länder har det naturligtvis varit avgörande att skattebetalarna inte ensamma ska stå för notan.

Avtalet, eller snarare överenskommelsen som ska leda till ett avtal, är fyllt av villkor. Parlamentariska godkännanden krävs inkl. Tyskland och Grekland, IMFs godkännande, obligationsinnehavarnas godkännande av nivån på nedskrivningarna likaså. Dessutom måste grekerna uppfylla ett antal av de åtaganden man sedan den första bailouten utlovat. Här finns som synes utrymme för diverse fallgropar.

ECB-chefen Mario Draghi ville inte kommentera detta. Och det torde väl bero på att ECBs roll i detta – med en snillrik konstruktion om ”återbetalning” av vinster från tidigare köp av grekiska statspapper banken gjort – i bästa fall tangerar det tillåtna i mandatet ECB har. IMFs roll i detta är i övrigt ännu oklar. Frågetecken finns också kring hur innehavarna av CDSer (Credit Default Swaps) nu kommer att agera. Formellt har man undvikit ordet ”default”, men i praktiken är ju givetvis betalningsinställelser av det här gigantiska formatet inget annat än en default – om än inte en total och oordnad default. Kan hedgefonderna och andra spekulanter acceptera detta? Knappast, är min tolkning. Eventuella juridiska processer är inget som i sig stoppar avtalet, men på längre sikt kan det få konsekevenser för hur placerare agerar på de här marknaderna.

Det finns med andra ord gott om frågor kring diverse formalia, inget som finansiella marknadsaktörer uppskattar. Och de närmaste veckorna måste ge svar, positiva svar för att avtalet ska träda i kraft och bailouten utbetalas till grekerna.

Trojkan – IMF, ECB och EU, upprättar nu också en permanent enhet i Aten som ska ”koordinera” händelseutvecklingen de närmaste åren. Ett särskilt konto där grekerna åtar sig att göra inbetalningar till fortsatta lånebetalningar månader i förväg, skapas. Och även om grekerna själva försatt sig i den här prekära situationen så måste jag ändå konstatera – stackars greker. Tvångsförvaltning. Man kan fundera på hur sånt påverkar självuppfattningen på längre sikt. Särskilt upplyftande är det säkert inte.

Men ännu värre. Grekland befinner sig nu på det femte året av kontinuerlig recession, BNP har minskat ända sedan 2008 och arbetslösheten är nu uppe i 20%. Till detta ska nu läggas minskade reallöner, minskade pensioner och en kraftigt minskad offentlig sektor i Grekland med allt vad det innebär.

Christine Lagarde, IMF-chefen, uttalade på presskonferensen att ”det viktigaste är att man nu gjort sitt yttersta för att få igång tillväxten”. Och visst, med en halverad investeringsnivå sedan 2007 är det självfallet så att investeringarna nu måste få fart för att den tillväxt som anges i överenskommelsen ska äga rum. Utan tillväxt, och den måste ske i den privata sektorn, faller målsättningen omgående – att skulderna tas ned till 120% av BNP till år 2020.

Men jag har väldigt svårt att se vilka åtgärder det är Lagarde syftar på. Avtalet innehåller mycket kraftiga besparingar, och det är inget som stimulerar tillväxten, tvärtom. Och vad mer är; eftersom den här bailouten fortfarande på inget sätt utesluter en oordnad grekisk default med därpå följande utträde ur euron, hur i all världen ska man som utländsk investerare våga satsa på investeringar i Grekland? Vid en återgång till drachman inses snabbt att devalveringen av sådana investeringar skulle ge en mycket kraftig värdeminskning, åtminstone på kortare sikt.

Kanske har jag missat något, jag hoppas det. För den tillväxt som det talas om, ser mer ut som en from förhoppning än en real möjlighet. Det blir väldigt intressant att följa diskussionerna framöver kring den här problematiken.

Obligationsmarknaderna - främst de viktiga för italienska och spanska statspapper sjönk en bit igår. Det kan man dessvärre inte utläsa särskilt mycket av, eftersom ECB intervenerar på de här marknaderna och så länge de fortsätter att handla dessa statspapper hålls räntorna nere.

Börserna mixat globalt, med Europabörsena nedåt, igår. Om detta går igenom som planerat och Grekland betalar de lån som förfaller den 20:e mars, så har man återigen köpt sig tid. För hur länge är givetvis svårt att veta. Personligen tror jag dock inte att det här avtalet gjort särskilt mycket för att mer bestående stabilisera de finansiella marknaderna eller för att återskapa förtroende för att situationen är under kontroll. Vi får nog leva med fortsatt volatilitet på börserna ett bra tag ännu.

Urs Hofers bild
aktieexpert

I Tyskland tror ekonomerna att avtalet kommer att falla på grund av att de privata investerare inte kommer att akseptera avtalet,speciellt inte Hedgefonderna.

Glenn Viklunds bild

Urs Hofer skrev 22 feb, 08:02

I Tyskland tror ekonomerna att avtalet kommer att falla på grund av att de privata investerare inte kommer att akseptera avtalet,speciellt inte Hedgef...
Pil nerSe hela citeringen

Urs Hofer skrev 22 feb, 08:02

I Tyskland tror ekonomerna att avtalet kommer att falla på grund av att de privata investerare inte kommer att akseptera avtalet,speciellt inte Hedgefonderna.

Det är naturligtvis en möjlighet. De närmsta veckorna ska detta ju ratificeras på olika håll och det finns som sagt fallgropar i det avseendet.

Ytterligare en är grekerna själva. Även om detta förslag får parlamentariskt stöd, så kan man fråga sig hur länge de verkligen står ut med det här avtalet. Det kan faktiskt lika gärna vara grekerna själva, som att det är Tyskland, som slutligen säger att det får vara nog. TV-bilderna från upploppen i Aten har alla förutsättningar att bli ännu värre framöver.

Ännu har inga grekiska politiker fått något avgörande stöd för att lämna euron, men under de villkor de nu tvingas leva så bör ju ett sådant budskap få ett mycket större gensvar bland grekerna.

Jag tror inte att detta handlar om nya långbänkar på 2-3 år, vi vet svaret på detta betydligt snabbare än så, gissar jag.

Urs Hofers bild
aktieexpert

Faller Euro får de 12 EMU länder med ca 300 miljoner invånare sina tidigare valutor tillbaka. Eu- länderna skulle då åter ha 27 olika valutor. DEM och Sfr skulle antagligen förstärkas, de övriga kärnländers valutor behålla sitt värde, medan de sydeuropeiska valutorna skulle mera eller mindre stordyka. Många valutor skulle med eller utan rätt betraktas som skräpvalutor på grund av att de är för små och betydandelös i världen. Jag tror de Nordiska valutorna skulle lätt sjunka men klara sig åtminstone i början med heder i behåll. Ingen normaltänkande människa tror väl på allvar att Kronan, den Finsk mark eller vad som helst för småpyttvalutor skulle användas som handelsvalutor i den stora världen utan de stora affärerna skulle, som i gamla tider, åter göras i framföralt Dollar i ställe från Euro. De stora förlorarna blir således inte som många tror EMU-länderna utan hela Europa. Tyskland kommer säkert att klara sig också utan EMU. Schweiz åter skulle binda sin valuta i ställe från till Euro till DEM. De som sköter sig bäst kommer åter att klarar sig bäst. De allra största förlorarna blir naturligtvis de länder deras Banker har lånad pengar åt de länder där valutorna kommer att rasa. Det kan bli problem för vissas kötsama länder som kan bli tvungna att förstatliga de värst drabbade bankerna. Industri kan också få problem om Euro omvandlas till många skräpvalutor.
De stora vinnarna vid en Eurokollaps skulle i första hand vara USA med Dollarn och i andra hand Japan med sin Yen samt Kineserna med sin Juan. De tre skulle bli de ledande handelsvalutorna, om den fjärde, Euron färsvinner.
På grund av det nämnda skulle det vara bäst om EMU med sin Euro i någon form kunde bevaras. Skulle Grekland falla bort skall de nästans vara mera nyttja än skada. Ekonomiskt skulle det vara möjlig men det är inte säkert att det är politisk möjlig.

Glenn Viklunds bild

Urs,

Konsekvenserna av en total eurokris med upplösande av valutan är i dagsläget oöverskådliga. Det är delvis också beroende av vad som händer innan dess.

Nu ser det ut som om grekerna lyckas krångla sig igenom de fallgropar vi diskuterade tidigare. Men det förändrar inget, egentligen, beträffande Grekland. "If it looks like a duck, if it walks like a duck and if it talks like a duck..". Grekland är bankrutta och jag tror inte sannolikheten överstiger 10% för att de är kvar i euron vid kommande årskifte, möjligen inte heller Portugal - som vi kommer att höra mycket mer om ganska omgående. Det man kan hoppas är att reträtten blir ordnad, främst pga de osäkerheter kring bland annat CDSernas potential att överraska negativt, och det är också vad som ser mest troligt ut.

Bägge dessa länder är dock långt ifrån av samma betydelse som Italien och Spanien som därefter står på tur.

Föreställer man sig en situation där de här medelhavsländerna inte längre finns med i eurosamarbetet så är det klart att det blir mest gissningar kring hur detta påverkar diverse andra länder.

Men där är vi inte ännu och jag skulle nog vara försiktig med att spekulera längre än så här. Det blir av naturliga skäl slagsida åt eurons tillkortakommanden efter vad som hänt och därmed glömmer man också att det i grunden finns massor av mycket goda skäl för att bibehålla ett - visserligen bantat - samarbete kring euron.

Urs Hofers bild
aktieexpert

Glenn Viklund skrev 8 mar, 18:03

Urs,

Konsekvenserna av en total eurokris med upplösande av valutan är i dagsläget oöverskådliga. Det är delvis också beroende av vad som händer inna...
Pil nerSe hela citeringen

Glenn Viklund skrev 8 mar, 18:03

Urs,

Konsekvenserna av en total eurokris med upplösande av valutan är i dagsläget oöverskådliga. Det är delvis också beroende av vad som händer innan dess.

Nu ser det ut som om grekerna lyckas krångla sig igenom de fallgropar vi diskuterade tidigare. Men det förändrar inget, egentligen, beträffande Grekland. "If it looks like a duck, if it walks like a duck and if it talks like a duck..". Grekland är bankrutta och jag tror inte sannolikheten överstiger 10% för att de är kvar i euron vid kommande årskifte, möjligen inte heller Portugal - som vi kommer att höra mycket mer om ganska omgående. Det man kan hoppas är att reträtten blir ordnad, främst pga de osäkerheter kring bland annat CDSernas potential att överraska negativt, och det är också vad som ser mest troligt ut.

Bägge dessa länder är dock långt ifrån av samma betydelse som Italien och Spanien som därefter står på tur.

Föreställer man sig en situation där de här medelhavsländerna inte längre finns med i eurosamarbetet så är det klart att det blir mest gissningar kring hur detta påverkar diverse andra länder.

Men där är vi inte ännu och jag skulle nog vara försiktig med att spekulera längre än så här. Det blir av naturliga skäl slagsida åt eurons tillkortakommanden efter vad som hänt och därmed glömmer man också att det i grunden finns massor av mycket goda skäl för att bibehålla ett - visserligen bantat - samarbete kring euron.

Att Grekland kommer att kollapsa ved nu tills och med var enda politiker men inte alla vill medge detta på grund av valtekniska skäl.
Det är fortfarande så att USA är lika bankrutt som Europa. Boda försöker rätta debaclet genom att trycka pengar och prångla ut dem billig åt marknaden. Man försöker således lösa skuldkrisen med mera skuldsättning.
Samtidigt ökar man medvetet inflationen som är i verklighet mycket högre än statistiken visar. På detta sätt kan man delvis inflatera bort skulderna utan att någon märker det för att alla tror ju på stadistiken som alltid visar sådana siffror som beställaren vill ha. Det är småspararna som med det får betala kalaset.
Att förutse mera är inte möjligt då vi har för många osäkra parametrar men det skadar ingenting att förbereda sig på att politiken inte får läget under kontroll. Kort sagt det kan hända vad som helst.

Glenn Viklunds bild

Tre månader senare kan vi konstatera att problemen i Europa nu ökat kraftigt. Nederländerna, Tyskland, Grekland har alla i varierande grad blivit underkända av sina respektive väljare.

Greklands utträde ur euron närmar sig med stormsteg, av allt att döma. De befinner sig inte i recession, inte heller i depression. Det vi ser i Grekland är en kollaps av det finansiella livet där. Arbetslöshet, minskad levnadsstandard och att det grekiska finansiella näringslivet flyr landet kan knappast beskrivas på något annat sätt.

Nyval i Grekland ser oundvikligt ut. Och personligen så tror jag att detta är vad som fått börserna i limbo de senaste månaderna. För det finns alternativa utkomster av ett grekiskt utträde ur euron. Blir det en ordnad reträtt så blir den säkert smärtsam inte bara för grekerna. Blir det något annat så kan man förmoda att de finansiella marknaderna kommer att skynda för vallgravarna. Alltså något betydligt värre.

Jag är dock en optimistisk pessimist; grekernas utträde blir ett någorlunda ordnat skeende där drachman införs, kraftigt devalverad och där den grekiska skuldsituationen inte blir en regelrätt default.

Men vad kanske är ännu värre är Spaniens situation. Europas tredje ekonomi befinner sig på många sätt där Irland befann sig för ett par år sedan. Likheterna är förfärande - en kraftig övervärderad fastighetssektor och överbelånad banksektor med en regering som gör för lite, för sent. Här krävs åtgärder av tillräcklig kraft och tillräckligt snabbt för att inte utvecklingen ska skena iväg utom kontroll.

Det spanska banksystemet är bankrutt, Bankia övertogs inte helt, men en stat som ökar ägandet till 45% är förstås ändå de som styr banken nu. Och fler kommer, Banco Santander har likaledes stora bekymmer.

Så frågan är numera inte om ECB kommer att skjuta till nya LTROs, med tyskarnas ändrade inställning är vi snart där.

För oss som investerar så tror jag att den närmaste framtiden avgörs av hur politikerna agerar, både i USA och i Europa. Skulle såväl Bernanke som Monti ges klartecken inom kort så ligger det nära till hands att tro att de numera kraftigt nerkörda börserna kommer att reagera med ett rejält skutt uppöver.

I synnerhet TSX, där jag själv agerar - den dag såna här beslut kommer så rusar den säkert en 15-20 procent på någon vecka eller två. Mest beroende på den oerhört tråkiga utvecklingen där TSX-V nu tappat kring 45% procent det senaste året.

Annars är ju detta den period på året när det brukar vara bra att inte vara inne i den nordamerikanska marknaden. Sell in May...har fungerat väldigt väl i Kanada de senaste sex sju åren.

Allt detta är ju dock inga långsiktiga lösningar och stagflationen ser nu ut att ha krypit en bra bit närmare runt om i västvärlden. Det är, som de flesta säkert noterat, bara i den skuldtyngda och deflationshotade västvärlden vi inte har sett så mycket av inflationen ännu. I Kina, Ryssland och på många andra håll i världen är den betydligt mer synlig numera.

Som investerare tror jag man nu ska agera som många av de större experterna redan gör: "risk on - risk off". De går alltså inte långa i marknaden nu, utan tradar volatiliteten med bara kort- och swingtrading. Fundamenta är, som vi sett länge nu, inte ett priorieterat argument i dagsläget.

En tröst för aktiespekulanter är ju att många bolag som sparat sig igenom de senaste åren också har ganska rejäla utdelningar, bland large caps. Ett alternativ måhända.

Å andra sidan kan det förstås hävdas att det är nu det är köpläge, och det är inte lätt att avfärda det argumentet. Dock så tycker jag personligen att det finns lite för många potentiella "Black Swans" nu, alltså potentiella negativa överraskningar, för att den strategin ska passa mig.

Europa måste få lite bättre ordning på situationen först.

max 50 000 tecken

Avbryt
* Den information som förmedlas av våra experter är allmän och inte personligt riktad.
STÄNG